Berättelse från en patient...

”Chef inom privata sektorn”, sjukskriven i flera år för utmattningssyndrom/depression, f.d. patient.

Jag har arbetat som ledare i många år i en hårt konkurrensutsatt bransch med hög personalomsättning i näringslivet. Jag har aldrig sett på mig själv som att ha ”gått i väggen”, jag ser det som att jag raketkraschade genom ett betongtak rakt ut i mörkret och lämnade min kropp och blev medvetslös och har ännu inte landat någonstans.

Mediciner är det första man får initialt med sin sjukskrivning när man väl kämpat sig dit genom diverse köer och väntetider. Sedan sätts man på ”vänt”, för mig dröjde det över ett år tills jag fick tid hos psykolog, inte ett år som många tror är semester där man kan bygga altan och läsa böcker, ett år med kolsvart ångest, panikattacker, kraschad ekonomi och relationer, självdestruktiva känslor där man mer och mer krymper sin arena och sociala kontakter tills man är så liten att man tappat allt värde som finns.

Osäkerheten är värst, ingen kan säga när hjälpen kommer, ingen kan säga att den kommer hjälpa, ingen säger hur man ska orka nå dit när ett besök i en mataffär är förknippat med känslor fysiskt och psykiskt på liv och död. Många ger upp längs den långa vägen, MEN för mig fanns det äntligen en plats, ett ställe, människor som berättar att i sex månader kommer du vara här tillsammans med sju andra personer som tänker som du...., det enda vi kommer fokusera på är att du ska bli hel igen.

Det finns så många dimensioner i detta, grupptillhörighet med andra som förstår utan långa förklaringar, tider, du får något att förhålla dig till, bara det är ett enormt steg när man lämnats ensam så länge utan hjälp. Att alla i personalen vet EXAKT hur du kan må och ingen tittar snett på dig om du behöver gå iväg ett tag. På Humlamaden kom jag på en vecka lika långt som jag gjorde på ett år tidigare under min sjukskrivning.​​

​Du sätts i en helt ny miljö, bort från det ångestladdade hemmet där du ensam spenderat så mycket tid med dina mörka tankar. Du hamnar med sju likasinnade deltagare. Du hamnar på världens vackraste plats. Att helt plötsligt från en dag till en annan befinna dig i skogen på en hästrygg med skogsbad och med människor du inte vet något om annat än att vi är alla trasiga och bärs fram av terapihästar och personal som vet vad vi behöver, bara i det skapas en trygghet, man ser att det finns fler...

​Det svåraste för mig i första fasen var att sitta still mentalt och fysiskt, Yoga, Mindfulness mm gav mig knuffen i rätt riktning. Efter ett tag lär du känna de andra deltagarna och personalen och du blir sakta lite starkare för varje dag som går, bakslag kommer men det är lättare att komma upp på banan igen inom ramarna för Humlamadens program.

Du bygger sakta upp dig själv från total botten och känsla av värdelöshet, du blir tröttare än någonsin även fysiskt för det handar om att börja om, att ta tillbaks det vi förlorat som människor för att vi sprungit för snabbt och fastnat i samhällets krav då vi alla ville göra lite till, en ändring till, en liten förbättring till, all tid las på prestation, återhämtning var ju inte för mig. Nu sitter jag halvvägs in i programmet och vet hur min närmsta tid kommer se ut, vad den kommer innehålla, någon kommer höra av sig om jag inte kommer, du blir beroende av något nytt, en plats, ett förhållningssätt, ett sätt att tänka.

​Det är inget som kommer lätt, du kommer precis som jag spjärna emot, du kommer ifrågasätta men du kommer landa i att just du råkar vara på rätt plats just nu, det finns för mig ingen annan plats i världen som hjälper mig mer just nu. Du kommer ”ge upp” och låta dig ryckas med och acceptera ditt mående men du kommer få så många svar på frågor du inte ens visste att du skulle ställa. Du kommer resa tillbaks i tid och rum till vårt urpsrung och ta tillbaks kommandot över din kropp, du kommer inse att du helt plötsligt känner dofter som du inte gjort på många år och du har inte ens insett att du saknat luktsinne.

Det kommer vara en smärtsam insikt men den hjälper dig att fortsätta i rätt riktning. Du kommer titta uppåt, jag inser nu hur absurt det var, jag tittade nog fysiskt uppåt för första gången på flera år och jag såg trädtoppar, du kommer sakta men säkert ta kontroll över din kropp igen. Du kommer se exakt vilka pusselbitar du saknat där den största är återhämtning. Ta syrgas själv innan du hjälper någon annan...i det här fallet dig själv.

Det är så komplext samtidigt som det är kravlösheten och enkelheten som tillåter dig allt detta. GOOD ENOUGH är om jag tvingades välja en av alla positiva tankar som planterats den jag tar med mig. 

Jag hade nog haft lättare att promenera genom öknar utan vatten och mat jagad av giftormar än att nöja mig med en prestation, att säga: det är ok, det duger. Gemensamt för oss deltagare är just detta, slut/nöjdhet har inte funnits, allt har gått att göra, snabbare, bättre, snyggare oavsett vad. När ”friska” människor gjort något så går de vidare, det gjorde aldrig vi.vi fortsatte på förra uppgiften även när nästa las på oss osv. Att jag skulle hitta min bästa form för återhämtning i ett stall eller på en hästrygg eller i skogen fanns inte på min karta, och just nu är det precis där vill vara, där jag kan hämta kraft för att börja förhålla mig till annat än mitt egna mående.

OM fler fått komma till Humlamaden, om fler kommit tidigare så hade vi inte bara sparat hur mycket pengar som helst av våra skattepengar och företagens, vi hade besparat människor så mycket lidande och mörker, många av oss hade inte behövt sjunka så långt ned i värdighet och mående och jag tänker varje dag på de som försvann ner i djupet och blev kvar för att maskineriet tog för lång tid. Jag är övertygad om att jag hade kommit tillbaka snabbare till samhället om jag kommit till Humlamaden tidigare, jag hade inte behövt må så dåligt så länge. Hade jag kommit hit tidigare hade jag kanske bara behövt en kortare rehabtid.

Vi har starka ekonomiska skäl för samhällsekonomin att satsa på verksamheter som t ex Humlamaden Rehab, ofantliga summor pengar som kan läggas på andra delar av samhället än långtidssjukskrivningar utan insatser eller åtgärder t ex mer proaktiva och förebyggande insatser genom att ta bättre vara på den kunskap och forskning som faktiskt finns. Att samhället måste stärka sina resurser inom rehabilitering är tyvärr alltid aktuellt och med t ex COVID-19 så ser vi redan en dramatisk ökning av behovet av rehabilitering och stöd av astronomiska mått. 

Vi har starkt mänskliga skäl, varje minut vi låter någon lida mer än nödvändigt, är en gemensam förlust för oss alla, det finns ju något att göra nu som fungerar.