En förälder berättar...
|
Som föräldrar till ett barn med anorexia, är man till slut så desperat att återfå sitt barn att man vänder sig till alla alternativ när sjukvården inte räcker till.
Under vårvintern 2016 insjuknade vår dotter som 10-åring i anorexia. Efter 10 månaders kämpande vände vi oss till Humlamaden. Där började det vända för vår dotter. Efter bara två gånger, á 1 timme, märker vi att vi har en lugnare tjej som börjar ifrågasätta sin situation. Fast då pratar vi inte om sjukdomsinsikt. På Humlamaden fokuserar man på det friska och hemma hos oss är det inte mycket som är friskt. Efter bara fem gånger på Humlamaden sänktes hennes medicinering radikalt! |
|
I juni 2017 har vi en mycket piggare tjej som ser ljust på framtiden, men är långt ifrån frisk. I december 2016 snittade vi 10 till 15 strypincidenter per dag och den suicidala sidan såg vi inte juni 2017. Hon pratar positivt om Lis-Lott och kan skratta åt saker de sagt och gjort. Detta till skillnad från invägningarna på RSÄ, där vår dotter varken svarar på tilltal eller tittar någon i ögonen.
Att HUT varit ett fantastiskt komplement i vår kamp mot anorexian finns det inga tvivel runt. Och vi har hela tiden haft stöd från hela teamet på Region Skånes Ätstörningscentrum om att denna behandlingsform är bra för vår dotter.
Varför ska det då vara så svårt att få den hjälp som verkligen hjälper utan att själv behöva bekosta den? Detta vill vi ändra på med hjälp av denna stiftelse så att andra i vår dotters situation kan få hjälp utan att behöva bekosta detta själva.
Att HUT varit ett fantastiskt komplement i vår kamp mot anorexian finns det inga tvivel runt. Och vi har hela tiden haft stöd från hela teamet på Region Skånes Ätstörningscentrum om att denna behandlingsform är bra för vår dotter.
Varför ska det då vara så svårt att få den hjälp som verkligen hjälper utan att själv behöva bekosta den? Detta vill vi ändra på med hjälp av denna stiftelse så att andra i vår dotters situation kan få hjälp utan att behöva bekosta detta själva.