En lärare berättar...

Anna Pettersson Lindqvist, Legitimerad lärare, specialpedagog och speciallärare samt utbildad montessoripedagog berättar om sina tankar och upplevelser av samarbetet med Humlamaden.

Tänk att dygn inrullade i ett täcke med skrik i panik, färska skärsår på armar och ben, ångest och bottenlös förtvivlan får fyllas på med lugna hjärtslag mot hästens rygg, mjuka rörelser över len päls, kravlöst varande i naturen på hästens rygg och så småningom samtal i förtroende där känslan av trygghet och respekt nästan går att ta på. 

I Sverige har vi skolplikt i grundskolan, dvs alla elever MÅSTE gå i skolan annars bryter man mot lagen, eftersom barn inte är straffmyndiga så är det vårdnadshavarna som straffas då lagen om skolplikt bryts. ​

I Sverige har vi också en skola för alla, dvs skolan SKA ta emot alla elever och göra allt för att varje barn/ungdom ska kunna utvecklas och lära. Sverige har gratis grundskola med ändamålsriktiga lokaler, gratis skolmat och skolskjuts, lärarledd undervisning (med krav på lärarutbildning och lärarlegitimation för att vara behörig) gratis tillgång till läromedel och digitala hjälpmedel, krav på elevhälsa med specialutbildad personal och tydliga lagar och regler kring elevers rätt till utbildning och stöd. Vi har tillgänglig forskning som visar att en fullföljd grundskola (godkända betyg i kärnämnena Svenska, Matematik och Engelska) är en viktig skyddsfaktor för att klara sig bra i samhället som vuxen, forskningen visar också att avhopp från grundskolan ofta leder till utanförskap och psykisk ohälsa.

Skolan, samhället och vårdnadshavare har alltså tydliga bevis för att det är viktigt att göra så att alla barn och ungdomar fullföljer sin skolgång. Trots allt detta så finns det flera tusen barn och ungdomar som mår så dåligt av att vara i skolan att de stannar hemma. Samhället och skolan misslyckas alltså varje dag med att ge alla barn och ungdomar den utbildning de har rätt till. Vad gör vi för att komma tillrätta med detta?
 
I ett år har jag nu arbetat i ett resursteam där vårt uppdrag är att hjälpa dessa barn tillbaka till ett vardagsliv där gemenskap, lärande och positiv utveckling är en naturlig del av tillvaron. Vi har arbetat fram rutiner och arbetsgångar där vi i samverkan med barnens familjer (och andra) kartlägger och analyserar barnets behov och förutsättningar.
Jag har under lång tid arbetat med barn som på olika sätt varit i behov av individuellt anpassat stöd för att utvecklas och jag har stora kunskaper kring både kartläggning av behov och utformande av olika stödåtgärder. Jag ser nu hur samhället i stort går mot ett allt hårdare klimat som slår mycket hårt mot de barn som behöver mest hjälp. De ekonomiska förutsättningarna blir allt tuffare för de som arbetar med ”mjuka värden” i uppdrag där åtgärder och insatser behöver lång tid för att ge resultat och där resultaten är svåra att mäta och föra in i diagram. Elever som lever utanför systemet i en isolerad vardag kan inte bli lönsamma och redovisas som vinst i skolornas budget och ändå vet vi att om vi inte ger dessa barn rätt hjälp och stöd när de fortfarande är i skolåldern så kommer samhället att få en kostsam nota där en hel grupp vuxna lever med psykisk ohälsa och inte har förmåga och/eller möjlighet att bli en aktiv och bidragande del av vårt demokratiska samhälle. Skolan vill vara en del i arbetet med att ge dessa barn rätt förutsättningar att få ett gott liv, och i skolan finns mycket kunskap och erfarenheter som behöver tas tillvara.

Problemet är att skolans uppdrag inte är att behandla och därför går inte hästunderstödda insatser att prioritera när en rektor ska få ihop en budget redovisning där pengarna inte räcker till det som är skolans uppdrag. Så hur gärna skolan än vill, hur tydligt vi än ser att insatsen är effektiv och behovsgrundad så finns det inte möjligheter för skolan idag att täcka denna kostnad. Därför känner jag mig frustrerad och maktlös i mitt arbete med dessa barn som kämpar för livet.

Många skolor är  bra på att kartlägga, utreda och dokumentera, många lärare slår knut på sig för att hitta sätt att hjälpa barnen att må bra och kunna lära sig saker i skolan och de allra flesta föräldrar jag möter upplever att alla som finns nära barnen vill samarbeta och hjälpas åt. Förutsättningar för att ge stöd och hjälp är alltså egentligen goda. Men många gånger står jag i skolans resursteam helt maktlös när det gäller barn som mår så dåligt att de fastnat hemma i en bubbla av livsångest och uppgivenhet, barn som möter dagarna med självskadebeteende och panikattacker, barn som behöver all hjälp de kan få för att komma tillbaka till ett liv som känns gott att leva.

Jag är inte maktlös för att jag inte vet vad vi behöver arbeta med, eller för att vi inte har kunnat ringa in svårigheter och hinder, utan jag känner mig maktlös för att jag inte har tillgång till effektiva verktyg. Min erfarenhet är att hästunderstödda insatser är ett av de mest effektiva verktygen som finns för att kunna stödja dessa barn att bryta sin isolering för att få igång aktivering och börja vandra på en väg som leder till ett liv i gemenskap, lärande och positiv utveckling. Tänk att dygn inrullade i ett täcke med skrik i panik, färska skärsår på armar och ben, ångest och bottenlös förtvivlan får fyllas på med lugna hjärtslag mot hästens rygg, mjuka rörelser över len päls, kravlöst varande i naturen på hästens rygg och så småningom samtal i förtroende där känslan av trygghet och respekt nästan går att ta på. Vi kan på ett lugnt, lustfyllt, konkret och kravlöst sätt bygga upp livsglädje, självkänsla, tilltro och hälsa samtidigt som vi väcker nyfikenhet och lust att fundera, reflektera och lära sig nytt, allt som är grundläggande förutsättningar för att få en positiv utveckling och ett gott liv.  Förändringen som kommit av det vi kan ge med hästunderstödda insatser har för vissa barn varit som magi. Föräldrar beskriver hur deras barn plötsligt öppnar upp, släpper in  och visar förmågor och färdigheter som alla trodde inte fanns eller förlorats under dagar fyllda av mörker och ångest.

Vi vet att hästunderstödda insatser fungerar och vi ser hur effektivt vi kan arbeta med att bryta isoleringen och få igång aktiveringen hos dessa barn. Skolan har sett många exempel på hur mycket fortare det går att komma tillbaka till gemenskap och lärande när vi kan använda oss av dessa verktyg och viljan finns att fortsätta använda dem. Problemet är att skolans uppdrag inte är att behandla och därför går inte hästunderstödda insatser att prioritera när en rektor ska få ihop en budget redovisning där pengarna inte räcker till det som är skolans uppdrag. Så hur gärna skolan än vill, hur tydligt vi än ser att insatsen är effektiv och behovsgrundad så finns det inte möjligheter för skolan idag att täcka denna kostnad. Därför känner jag mig frustrerad och maktlös i mitt arbete med dessa barn som kämpar för livet.